God jul!

Det är julaftons morgon. Kaffet är urdrucket. Jag ligger kvar i sängen och njuter av stillheten. Vindarna som slet långt in på småtimmarna har stillnat. Ljusen är tända. Frid.
IMG_1476Styling
Om någon timme kommer Jossan och då bär det av mot Trollhättan för vår sedvanliga jullunch hos mamma och pappa. Mysigt. Tim kommer inte med; hon är upptagen på annat håll.
IMG_1461Styling
Veckan som gått har jag ägnat åt jobb, både i Varberg och i Kungsbacka. Men, det är inte tu tal om saken: en gipsad arm och en bruten ömmande fot är begränsande. Jag försöker att inte bli frustrerad – till vilken nytta? Så det stora julstöket (inkl att fixa vettiga julklappar till tjejerna) har fått utebli. Dock tog jag ett krafttag igår, dammade, plockade och dammsög. Och, trots att även julpyntandet har fått sig en törn, så blev det härlig julstämning. Jag har fokuserat på blommor och tända ljus. Julkulorna har ingen gran att hänga i men de blir fina dekorationer ändå.
IMG_1443Styling
Och, pepparkakorna (som visserligen nästan tog slut under retreaten) hann jag baka innan benbrotten.
IMG_1429Styling
Sist av allt vill jag nu önska alla en härligt lugn och fridfull jul. GOD JUL!

I en långsammare tid

Det går inte fort med bara en arm, åtminstone inte sådant som kräver fysisk aktivitet. Det är bra. Jag tar det lugnt och känner mig helt utan julstress. Det är ju bara att kapitulera inför sina begränsningar. Tack och lov gör armen inte ont, det gör däremot ben och fot. Fantastiska uppdragsgivare gör det ändå möjligt för mig att arbeta.
Men, nu är det helg. Ute snöar det. Jag har legat på sängen hela dagen. Skönt. Huset är tyst, ingen är hemma. Stillhet. I huvudet poppar idéer om olika aktiviteter nästa år. Sifs ord från retreaten nyligen, att våga fatta beslut, ekar i skallen. Likaså en text i ett nyhetsbrev från den unga, begåvade Beth Kirby, kanske mer känd som Local Milk  Hon skriver om det magiska ordet NEJ. Läs och begrunda denna otroligt drivna och affärsfokuserade kvinnas kloka tankar.
För närvarande är min största frustration att jag vare sig klarar att fota eller skriva (annat än pekfingervalsen). Därför får denna text illustreras av mina topp nio, mest gillade Instagrambilder från 2017. Det är alltid intressant att tänka i retrospektiv såhär års, naturligt kanske också. Men, jag är inte där än så summeringen av 2017, i tankar och ord, får vänta.
IMG_1008

Hemma igen

Idag har jag varit på sjukhuset i Varberg. Åkte dit med en taxichaufför från Linköööping, som pratade hela vägen.
I Varberg blir man som alltid både proffsigt o omsorgsfullt bemött. Jag måste erkänna att jag, till och från under dagen, känt mig lite liten o ledsen. Det började med hjärnans spratt: att återigen vara tillbaka i korridorerna jag brukade hänga i 2009, när cancern hittades. Denna gång släpade jag mig runt, ensam. OK, inte det bästa för att boosta sig själv. Men, ombytt, lite färdiglipad o medicinerad, så sturskade jag till mig, riktigt fint!
Jag ska inte trötta någon med detaljer men förutom söndersmulad handled så är även foten bruten, men, enligt ortopeden, på ”rätt” ställe d v s man gör inget åt det.
På seneftermiddagen kom Jossan med rullstolen o körde mig (i bilen, inte rullstolen) hem efter diverse apoteks- o hämtmatsbesök. Väl i ensamhet igen kom tårarna. Pratade med bästa Tim, med bästa Karin o med bästa föräldrarna (som man jag ju, trots mina 57 år, fortfarande är barn till). Skratt o tårar om vartannat. Gulliga Annika B som jag lärde känna sist jag jobbade i Kungsbacka och som vet allt om att bryta av diverse kroppsdelar ringde o erbjöd sig att komma med en uppsättning hemgjorda lunchsoppor på måndag. Hur gulligt är inte det?
Ja, så några reflektioner på allt detta. Jag har BESTÄMT mig för att se detta som ett tillfälle som skickats mig för att jag ska stanna upp, tänka över hur jag lever mitt liv o fatta beslut om hur jag ska leva fortsättningen, För det är ju som Karin, kloka, kloka Karin säger: sedan jag slutade på Telia för nästan exakt 5 år sedan, så har jag kastat om allt i en enda virvelvind. Värt att tänka på. Sedan, det där med ensam o liten; alltså, jag visste det ju sedan långt innan men, jag blir påmind igen – jag har hur många underbara, kärleksfull, roliga, varma, smarta, coola, hjälpsamma vänner, som helst! Och, på det har jag nu också lärt mig att business är business, stenhård sådan och om man tror att den också är vänskap så har man fel. Också en jäkligt viktig lärdom i det, närmare bestämt; jag får vara hårdare i mina val av samarbetspartners framöver MEN jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli en kallhamrad affärskvinna själv! Aldrig!
Ni som följer mig här o läser, häng med mig i mina funderingar över vilka val (och vilka strävanden jag ska ge upp) jag ska göra. Ni kan säkert bolla tankar o komma med kloka inspel men, jag tänker att flera av er ibland befinner sig i samma sits som jag gjort o att vi kanske kan inspirera varandra till bättre, roligare, klokare och mer hälsosamma livsprioriteringar?
Du som läst så här långt., lämna gärna en tanke om dina tankar kring detta, som en kommentar här, eller på Facebook!
Sist men aldrig minst: kärlek till mamma o pappa (var inte oroliga, jag repar mig!), Tim o Jossan, brorsan o alla mina vänner, bekantskaper o annat löst folk som behagar förgylla min tillvaro med jämna mellanrum. You all ROCK!

Otur och världens bästa familj och vänner

Dagen innan A Scandinavian Christmas Tale mötte Sif och jag upp inne i Göteborg för lite sista minuten planering. Vi har ju gjort ALL planering utan att ses. Vi har inte ens pratat i telefonen! Jag var uppfylld och inspirerad när jag åkte hem på kvällen (trots en p-bot). Tyvärr rundade jag av dagen med att falla så illa att jag stukade foten och bröt armen. Det resulterade i timmar på närakuten i Kungsbacka och därefter på akuten i Varberg. Jossan och Oscar hjälpte mig. Ja, inte direkt vad jag hade planerat. Det som däremot blev planerat är en operation. Tack och lov fick jag skjuta upp den till efter retreaten. Hur skulle man klara sig utan familj, fantastiska vänner och allmänt vänliga människor?

Några av de fantastiska vännerna överraskade också retreatdeltagarna med ett härligt, urproffsigt Luciatåg. Helen (Soovik) fick dessutom sin dröm uppfylld; att få vara Lucia. Med i tåget var min bästa Karin (Björnsdotter), Madeleine (Huber), Birgitta (Strandvik) och Tina (Ek). De flankerades av utbytesstudenten Caleb från Taiwan (iförd strut, den stackaren) och Charlee från Australien. Rörande vackert! Bilderna på Luciatåget är tagna av Louise Granhof Juhl.
För övrigt har retreaten gått bra. Det blir magiskt när kreativa människor umgås runt gemensamma intressen, så tight, i några dagar. inspiration, skratt och varma intima samtal. Sif har bjudit på all sin kunskap och klokskap och vi har fått dela allt med Anna från Göteborg, Eva från Fornåsa, Maria från Kullavik, Nettan från Oslo, Louise från Aarhus, Elena från Madrid, Sandra från Grekland, Karmen från Slovenien och Paris, Marisa från Canada samt Ivan från Malta. Det har varit helt magiskt!
Jag har hängt med, hela vägen, haltandes och med gipsad arm. De enda undantagen är första kvällens middag på Pigalle och dagens avrundning vid frukostbordet. Jag behövde rätt och slätt vila. Nu är vet snart tid att sova och hoppas på operation imorgon.